Nervös som ett....ett.....

Pratkvarn, stridis, åsiktmaskin.
Allt i en härlig lagom mjuk förpackning!

...asplöv? Näe, kanske inte som ett asplöv, de darrar väl mera? Ja ja, helt enkelt skitnervös. Var på intervju idag vilken kändes bra. I allafall i början. Hela eftermiddagen har jag funderat över om jag pratade för mycket, hade för många åsikter. Och varför i hela friden måste jag tala om för dem att jag är en stridis. som inte lägger mig platt på rygg utan kamp, att jag drivs av inre övertygelser om vad som är rätt och fel och att jag inte kan tumma på dem. Är det bra det? Jag var kanske helt enkelt var för mycket mig själv. Suck.

Det här jobbet jag har sökt är precis rätt för mig (tycker jag). Människan i fokus. Att se vad den enskilda människan kan och inte vad den inte kan. Stor frihet. Se helhet. Många kontakter. Sprida information. That´s me!
Hoppas bara att chefen och medarbetaren, som var med också tycker det. Den stora nervositeten inträffade alldeles nyss då jag i godan ro skurade toan på övervåning. Då ringer rekryteraren och vill att förbereder mina referenspersoner på att de kommer ringa och fråga om mig.

Ooops. Pulsen upp i 150, ett svagt glädjerus sprider sig i kroppen. Efter det tvivel. Äh, de kanske ringer om detta till alla de haft på intervju. Det kanske inte är en indikation på att de fastnat för mig. Men å andra sidan......de skulle väl inte be om referenser om de inte tycker jag är intressant.

Åhh, jag vill veta nu! Tålamod är inte min grej. Jag avskyr att vänta. Tror ni att det är en bra grej och ringa till rekryteraren och tjata. Och insistera på att få veta nu? Och typ fråga hur troligt det är att jag får jobbet på en skala på 1-10. 7? Eller kanske 8 (9)! Nähä nä, det vore ingen bra grej. Jag fattar.

Och i denna sinnesstämning kastar jag mig över toan på nedervåningen. Faaan, vad den kommer att bli ren!

:)