Obotlig optimist, men....

....jag balanserar på en skör tråd just nu. Oron och deppigheten ligger precis under min glada, positiva yta. Det beror ju på detta förbaskade jobbsökeri. Och att jag inte är attraktiv för arbetsgivarna. Och (detta är ett ambivalent OCH) många av mina klasskamrater börjar nu få jobb. En del får de jobb jag har sökt och där jag inte ens blev kallad på intervju.

Visst är jag glad för deras skull, Jätteglad, men jag har defintivt en äcklig smak i munnen. Jag blir helt enkelt avundsjuk och arg. För att vara ärlig - bitter, jag blir bitter och det är något av det värsta jag - vet bittra människor. Alltså vill jag inte vara bitter, jag kämpar emot men....jag är det - jag är bitter just nu.

Därför att jag har en helt klar utbildning med massor av extrakurser både i juridik och samtalsmetodik, har hur mycket erfarenhet som helst och har ett tydligt samhällsengagemang. Ändå, väljer till exempel Arbetsförmedling att anställa en betydligt yngre kille, utan färdig examen. Asch, så klart han kommer att göra ett toppenjobb, jag känner honom - han är en toppenkille, men jag blir så jävla arg för att de inte ens vill träffa mig för intervju. Jag misstänker starkt ett de helt enkelt plockar på de som är födda på 50 och 60-talet.

Fy faaan, jag vill supa ner mig, gråta, ge upp och aldrig mer ägna stor energi åt att skriva personliga brev till arbetsgivarna. Det slänger dem ändå i soptunnan.
Och så står den där fåniga statsministern och säger att vi ska vara beredda att byta karriär mitt i livet. och att vi ska vara beredda att jobba tills vi är 70 år.
Hallååååååå, här är jag Arbetsmarknad och Fredrik. Nyss omskolad 54-åring med toppenbetyg och mycket driv. Kom och hämta mig innan jag dör in i FAS3.
Kräääääääks