Svävar på moln

- Jag har riktigt goda nyheter, sa veterinär Liss-Marie, då hon ringde om svaren på Pennys blodprover vi tog i morse. Penny har svarat över förväntan på behandlingen och hennes ALAT-värde har gått ner väldigt mycket, från 19, då det var som värst till 2,2. Jag har god förhoppningar om att hon kommer att bli helt frisk och medicinfri.

Det kändes som om världen stannade för några ögonblick och sedan började jag gråta. Av lättnad, glädje och att långvarig oro bara släppte. Min Pennylutta ska bli frisk! Slippa stick i tassarna, äckligt kortison som gör henne tjock, deppig och darrig. Hon ska få livskvalitén tillbaka. och jag behöver inte ta det onämnbara beslutet just nu, förhoppningsvis inte förrän om flera, flera år, eftersom Jack Russells ofta blir uppåt 15-16 år.
Förstår ni hur glad jag är? Den bästa nyheten jag har fått i hela mitt liv. För hela tiden under Pennys sjudom har det mer eller mindre varit underförstått att hon skulle få fortsätta leva med nedsatt leverfunktion och eventuellt få kortison livet ut.

Nu verkar hon inte behöva dras med det och kan troligen leva sitt liv som innan inflammationen slog till.

Ok, matte! Kom igen, jag är snart frisk och vill ha mina bollar!

Nu trappar vi långsamt ur kortisonet under 5 veckor och sedan kollar vi igen. Hon ska fortsätta äta sina fodertillskott som stödjer leverfunktion, men det är faktiskt en bagatell! Det kan vara så att hon kommer att ha lite nedsatt leverfunktion resten av livet, men eftersom hundar liksom de flesta andra däggdjur har en otrolig överkapacitet just i levern behöver hon inte medicin. Bara lite anpassat foder och stor försiktighet när det gäller gobitar med animaliskt ursprung!
Älskade lilla hund!
Här ska firas med fri tillgång till Wobba King och Pelle Jöns (äcklig, salivindränkt fd vit plyschkanin med pipfunktion), choklad och champagne! Det sista förbehållet husse och matte!
TJOHEJ!