Äckliga gubben Alzheimer

I natt har jag inte sovit mycket. Det beror på att den äckliga gubben Alzheimer, som nu har tagit ett stadigt grepp om min älskade sväris. Den lysande kvinna hon en gång var finns snart inte mer.

Det är ofattbart.

Sväris är den mest positiva och paranta dam jag vet. Alltid glad och pigg på att umgås. Åh, så mycket roligt jag har haft med henne. Den oförglömlig sommaren på Gotland 1996. Alla gånger hon varit hos oss och berikat vår tillvaro. Allt hon gjort för sina barn och barnbarn. Alltid pigg på en GT eller två.

Men sedan gubben flyttade in i hennes hjärna ändras hon allt mer.

Nu står det helt klart att hon inte kan bo kvar i sin älskade lägenhet i Uppsala längre. Hon äter inte, sköter inte sin person, går inte ut, ramlar ständigt omkull och framförallt,  hon släpper inte in hemtjänsten som ska se till att hon äter duschar och tar sina mediciner. Kort sagt så börjar hennes liv se ut mer och mer som en misär och hon själv som ett vandrande skelett.

 Men sväris vill absolut inte flytta. Hon biter sig fast med näbbar och klor. Blir förtvivlad, arg, sur mot allt och alla speciellt sina barn. Hon har ingen insikt i att hon inte kan ta hand om sig själv längre. Så det handlar nu om att hon ska flytta mot sin vilja. Boende är beviljat och så fort det finns en plats så........

Det är så hemskt tycker jag, samtidigt som jag inser att det inte går på något annat sätt. I natt såg jag hemska bilder framför mig, hur vi bär ut sväris som gråter och skriker, hur hon håller sig kvar i lägehetens dörrposter medan vi försöker slita loss henne. Och sedan på det  nya stället......

Nä, fy fasiken, det vill jag bara inte tänka på. Alzheimer är något jag inte önskar ens min värsta fiende. Värsta gubben utan konkurrens.