Glödgande vit panik

Älskade finaste Pennyhunden!

Så. Nu  är det bestämt. Pennyhunden ska kastreras och samtidigt ska de ta ett större leverprov.
Det är ingen fara. Allt kommer gå bra. Bara en kastrering på cirka 10 000 går dåligt. Hon kommer må bra redan dagen efter. Hon får vara kvar natten efter operation för att vara under uppsikt och få smärtlindring.

Det här är rätt att göra eftersom hon har lite förändringar i livmodern. Helt rätt beslut. Kanske också att det möjligen kan vara orsaken till hennes leverproblem. Ännu större anledning då.
Varför känner jag då denna fruktansvärda panik inför operationen? En vitglödgad panik som får mig att tappa andan. Jag, som kastrerat otaliga katter och flera hästar. Aldrig har jag känt en sån enorm panikkänsla förut.

Jag vet inte. Kanske därför att hennes sjukdom inte syns, den påverkar henne inte (ännu). Hon är precis lika pigg och busig som hon alltid har varit. Det känns som att skära upp en pigg och frisk liten hund. Att göra sönder det som är helt. Det kanske hade varit lättare att tackla om hon hade mått dåligt, att jag hade kunnat se att hon påverkades av sina problem.

Eller är det helt enkelt så, att hon är mitt största hjärta, min "once in a lifetime" hund?

Veterinären sade att det inte var så bråttom att göra operationen, vi kunde vänta några månader. Men det pallar jag inte. Att gå med denna tyngd över mig så länge. Så därför har jag bokat tid till 16 februari. Då hinner hon läka fint tills det blir varmt. Hon kommer också att vara fullt återställd innan jag börjar skriva på min C-uppsats på allvar.

Så. Bara att bita ihop. Att göra detta och att vara stark för Penny.
Och nu kommer jag inte skriva mer om detta förrän allt är över.

:(