Ensamhet

Ibland känner jag mig ensam. Avvikande på något sätt. Som ett obstinat fyrtorn i orkan. Eller en halvserbisk 08 som har hamnat i en byhåla på landet. Här är jag ganska konstig. Utseendet, javisst! Men jag har ensamma åsikter. Jag  gillar inte kärnkraft, nöjesjakt och konstiga lukt- och färglösa gödningsmedel på åkrarna omkring. Jag vill ha varg och lo i våra skogar. Jag kan inte förstå hatet mot räv, grävling och andra rovdjur. Hatet mot homosexuella, psykiskt sjuka och invandrare som många, inte alla, har häromkring. Och det värsta - JAG ÄR MILJÖPARTIST.

Att säga att man är med i Miljöpartiet i sällskap av bygens folk, det är värre än att svära i kyrkan.

Dessa  ensamhetskänslor kommer över mig ibland, speciellt då jag faktiskt varit ensam några dagar. När jag inte fått imupulser utifrån, när jag inte fått energi från likatänkande som ger mig kraft att se att jag inte är ensam.

Så är det nu. Gubben är borta. Jag har inte varit i skolan denna vecka. Prosit!
Alltså sitter jag här och känner mig ganska off, faller och faller. Tvivlar. I det kalla Sverige, i en byhåla där ingen är som jag. Och jag tänker att jag nog egentligen skulle bo i stan. I mitt Stockholm.

Tills i morgon då jag kommer hem från skolan. Fylld med människor, energi och positiva tankar. Ser vår vackra gård, våra glada katter, min älskade Pennyhund, min mamma bolmande på trappan till sitt hus. Vad gör det då att jag  är ganska ensam om mina åsikter här. Alla får ju ha sina åsikter och de flesta är bra och trevliga människor. Och jag kom just på, jag vet en Miljöpartist till här i närheten!

Då kanske vi är två som står upprätt i orkanen! På fredag kommer en till! Gubben! Med grejor från London och alldeles bombsäkert med både choklad och whisky.

Imorgon klättrar jag upp....i morgon.