Dagens goda

Precis då jag var inne i sista fasen på mina 40 minuter på träningscykeln, i värsta Hill-momentet, med en puls på cirka 140, då kom hon.

En liten böjd, lätt haltande äldre kvinna. Hon klättrade mödosamt upp på träningscykeln bredvid mig, (trots att det fanns tomma längre bort). Morrrrrr.....

Sedan började hon socialisera med mig. Hejade, frågade om hur hon fick igång cykeln, ville hjälp med att ställa in sadelhöjden. GHHAAAAaaaaaaaa.... jag ville INTE prata med henne, jag ville vara ifred med min svett, puls och trötta lårmuskler. Jag hjälpte henne så avmätt jag kunde för jag ville inte inbjuda till ytterligare prat om ditt och datt just då.

Men damen fortsatte prata, om sina besvär med höfterna, artrosen, vilka dagar hon brukade träna och när det var mest folk på gymmet.

Sedan sade hon : Jag tar i allafall promenader varje dag!

Det var precis där jag övervann min ytterst osociala sida. Med ett framtvingat leende svarade jag att det var  ju jättebra och så viktigt att få lite sol på sig.

Det var som att öppna en kran. Nu forsade pratet ur henne och jag fick ge upp. Jag fick lov att släppa in henne, för jag kunde inte avvisa en så kontaktsökande person som hon.

Och så fort jag släppte på min avvisande mask då började jag se henne. En kämpande liten kvinna som trots smärta övervinner sig själv och tar sig till ett gym.

Efter det pratade vi på tills jag var kvar. Och hon sade att det var så trevligt att få prata med mig!

Jamen tack själv damen, alltid trevligt att träffa nya människor! Eller nja, kanske inte under värsta Hill- momentet! 

:)