Eld

Det var innan jul för drygt 50 år sedan. Mormor och jag satt i köket i hennes lilla etta på Stora Essingen i Stockholm. Hon läste sagor för mig. Då hör mormor något. Hon rusar till rummet, jag hänger med såklart. Där står hela fönstret i ljusan låga! Gardinerna har just fattat eld. Mormor rusar ut i badrummet och sliter upp en matta, som hon turligt lagt i blöt i badkaret. Hon slänger den över elden som slocknar. Jag är skräckslagen och mormor ska just till att trösta mig när fönstret spricker med ett enda stor PANG!

Efter den händelsen är jag otroligt eldrädd. Jag släcker värmeljus så fort jag går ut ur ett rum, jag gillar egentligen bara eld som är i tryggt förvar inne i en kamin eller kakelugn.

Tyvärr har jag varit omgärdad av pyromaner hela mitt liv. Min mamma. Som glatt eldar gräs på vårarna. Som tycker att det mysigaste som finns är att bränna en stor rishög på tomten. Ibland går det lite snett enligt min åsikt, men det bryr sig inte mamma i. Att lite staket och några 100 meter elrep brinner upp under vårens sysslor, är inget att bry sig om. Ingen fara alls!


Skrämmande tillställning!

 

Sedan träffade jag pyroman nr 2 i mitt liv. Min gubbe. Han är nästan värre än min mamma. Så här års vågar jag knappt åka hemifrån, för då passar han på att fjutta på. Och min mamma bor ju också här på gården så de två eldar så att säga på varandra. Min gubbe har ju två döttrar. De är också pyromaner! De älskar att fjutta på rishögar! Så nu är jag ensam. Ensam om att inte under några omständigheter fjutta på något som kan brinna.

Idag har gubben eldat den stora rishögen. Först - stora flammor upp mot skyn. Och sen...härligt, underbart vårregn som effektiv släckte elden. Ibland gillar jag regn väldigt mycket!