Inte mitt fel.....egentligen

I lördags var jag med en boende och hjälpte henne handla byxor. Till följd av livslångt inpräntat shoppingbeteende, kollade jag bara lite så där i ögonvrån efter snygga kläder. För jag ska ju inte köpa mer kläder nu, efter shoppingrallyt tidigare i augusti. JAG HAR KLÄDER SÅ DET RÄCKER!

Och där hänger den! En mörkt chokladbrun kofta, bara så snygg! Och den kunde tala också!

"Hörru du där, jag gillar dig", sa den. "Och guuuud, vad vi skulle passa bra ihop du och jag", fortsatte den. "Har inte du ett par ljusbruna jeans och en mörkrosa tröja som skulle passa till oss" ? "Och förresten, jag vill gärna följa med till seminariet "Den Gröna rörelsen" på Engelsbergs bruk på torsdag".

Fy fasiken vilket pladder och det från en kofta! Jag försökte ihärdigt ignorera den och ställde mig vid några fula rutiga skjortor för att få lite distans till pladderkoftan.

Fast den har ju rätt! Vi skulle passa sååå bra ihop. Och jag vill jättegärna ha den med till seminariet på torsdag. Så att alla prominenta personer (Gillberg, Gahrton, Romson, Schalug, Schlyter m fl) få vila ögonen på en snygg Dame.

Häpp. Vi tar det steg för steg,

1. Åka till högskolan och lämna tillbaka böcker.

2. Åka och handla mat.

3. Se om klädbutiken, som ligger vägg i vägg med matbutiken, fortfarande utövar dragninskraft.

4. Pratar koftan fortfarande kärleksspråk till mig?

5. Bestämma mig!

:)

PS. Och jo, jag avskyr den envisa lilla konsumisten som bor hos mig. Hur blir jag av med den? Avmaskningsmedel? Radar? Eller kanske ett besök i Somalia. DS

(PS 2. Och varför i i hela friden skriver jag ett blaj blaj inlägg om detta? DS 2.)