Jourhavande container - thats me?

Väligt ofta händer det att människor jag knappt känner plötsligt börjar berätta om svåra saker de har varit med om eller upplever just nu.

I går hände det igen! En person jag bara träffat några gånger och har en ytlig kontakt med, slår sig plötsligt ned bredvid mig och börjar berätta om sitt nästan osynliga handikapp. Allt får jag veta, personens långvariga förnekande, den psykiska genomklappningen, vägen till acceptans och hanterandet i dag. För min del gällde det att snabbt ställa om och bli en hjälpare och lyssnare. Inte helt lätt då jag har rast på jobbet och sitter och lattjar med Fejjan.

Samma sak för några veckor sedan, en person börjar plötsligt berätta om sina sömnsvårigheter och hur jobbigt det är att vara vaken hela natten vilket ju påverkar psyket mycket negativt.

Ser jag ut som en räddare i nöden, eller? Som en container för andras svårigheter. Anar de att jag läser en kurs i utvecklande samtal? Och beteendevetenskap? Jag måste utstråla (omedvetet) att jag vill hjälpa, eller? Jag vet inte jag...jag kollade på mitt ansikte nyss. Ganska ordinärt, smårynkigt med en bestämd min om jag inte ler. Ni vet, de där lessna hundvecken vid kinderna! Fast jag tycker egentligen att det ganska häftigt, det där att andra gärna pratar med mig. Jag tänker mig ju en framtid med vägledande samtal.

När jag ler ser jag glad ut!
Inte svårt med en Penny-skatt i famnen!

I dag hjälper Väderguden mig! Genom att ösa ner regn ser han/hon till att jag måste vara inne och göra det jag skjutit upp ganska länge. Vilket är att sortera ut kläder till Myrorna, tvätta, vika tvättberget, stryka, göra sista uppgiften på sommarkursen och klippa klor på hundarna!

Jag älskar sådana här dagar! Pysseldagar är lugnande för själen!

Ha den bästa dagen!