Kämpar med positivt tänkande

Sedan snart två veckor går Pennyhunden på sin skyhöga dos Prednisolon för sin leverinflammation. Kortisonet gör att jag fått en helt annan hund. En galet hungrig hund som vill ha mat jämt. Ganska svårt att hantera faktiskt, för det är ingen normal hunger och normalt är Penny inte en särskilt hungrig hund, tvärtom är hon ganska petig med maten. Men nu äter hon alltså i princip allt hon kommer över.

Till exempel något dött och hårigt utomhus igår, Vad detta håriga en gång varit för varelse, är svårt att säga, men en kvalificerad gissning är en sork som någon av katterna lämpad av hemma.

Det håriga svarta tålde inte Pennys känsliga mage som gjorde revolt. Ut kom maten och det svarta håriga. Och sedan började hon darra, ja skaka och hässja förtvivlat. Hela den lilla hunden var som ett nervöst sammanbrott.

Here we go again! Ner till Strömsholms Djursjukhus kl 19:15. Väl där började den nu så välbekanta proceduren - vänta, vänta, vänta, och detta med en liten hund som enligt min uppfattning var nära hjärtattack av allt darrande och flämtande. Kl 23 fick vi träffa veterinären som tog blodprov och satte dropp. Därefter mer vänta. Fast som tur var fick en droppställning så vi kunde vara i väntrummet och se flera repriser av House och gud vet vad.

Kl 01:45 kom så veterinären tillbaka. Pennys blodprov såg bra ut och vi kunde åka hem vid 02-tiden. Troligtvis berodde darrningarna och flämtningarna på att hon hade ont i magen. Eller något annat, det gick inte att säga så klart.

Så fort vi kom hem slutade Penny att darra och flämta och slocknade direkt. Hon har sovit som en stock hela natten och i dag är hon som vanligt, ja förutom den hysteriska kortisonhungern.

Mentalt tar jag stryk av detta. Jag är så himla orolig för henne. Var det verkligen bara det svarta håriga som orsakade detta? Eller är det levern som spökar? Eller livmodern?

Och om drygt en vecka ska min man och jag åka till London. Min mamma ska vara hundvakt, men det känns ärligt talat lite skakigt att lämna henne ensam med hundarna nu. Tänk om Penny blir dåligt, vad gör mamma då med Lukas som har svårt att vara ensam alltför länge? Pallar min älskade mamma att ta hand om Penny om hon blir dåligt, att i värsta fall sitta och vänta på djursjukhuset 5-6-7 timmar?

Just nu vill jag ringa och beställa tid för ultraljud, bara för att kolla allt i förebyggande syfte. Jag vet, lite knasigt, vi ska ju tillbaka för koll så fort Penny har löpt. Men tänk om det är något allvarlig med Penny. Om levern håller på att spricka eller om livmodern är full av var?

Jag letar positiva tankar! Förtvivlat.....

Penny har mått bra i över en månad. Hon åt något konstigt dött och hårigt igår, så klart hennes lilla genomklappning beror på det och bara på det! Hon har ingen feber, slemhinnorna ser bra ut och drar sig inte undan, alltså fler positiva tecken!

Det kommer att gå bra, det gör det verkligen!

:/