Hösten, ur mitt perspektiv

Hösten är inte min grej. Jag stänger öronen när mina medmänniskor börjar tjata om myspys med tända ljus, vackra klara färger, härliga mustiga grytor med rödvin och råddjurslik och härliga samvaro utan krav (egna) på rakade ben och cellulitfria lår. Vadå då? Ljus kan man väl tända när som helst. Och gillar man 47 nyanser av grått...Ok! Om man nu ser fucking färger för det är ju så nedrans mörkt.

Men eftersom jag nu läser psykologi och om olika strategier för att klara av jobbiga saker ska jag härmed räkna upp fem positiva saker med hösten

5 positiva saker med hösten:

1. .......................hmmmm......
2. .......................eeeehhhhhhh ?????
3. .......................öhhh, näe.....
4. .......................ämen va faen
5. ......................%&/¤#%&¤)?="#¤%>*^¤%&/&

Så, låt mig ha mitt höstgnäll ifred. Att gnälla över, att se negativt på. Att hata. Att drömma mig bort ifrån.
Det känns så befriande skönt att få maratongnälla över hösten. Utan tvång på att se det goda och det bra iden. Utan att behöva vara så jävla positiv.

Och det var allt jag hade och säga om hösten.