Ordsnobbism

För en ordekvilibrist som mig är det ett paradis att plugga på högskola. Varje dag lär jag mig nya häftiga begrepp och ord, som fyller på mitt redan rika ordförråd. Jag brinner av längtan efter att få använda dem i mitt språk. Att få briljera i en intressant och givande debatt. Jag kan! JAG KAN MÅNGA! Men stopp, stopp!

Kunskap är makt. Och makt förpliktigar. Inte vill väl jag att de jag pratar med ska känna sig frågande eller fördummade bara för att slänger mig med en massa flashiga ord som de flesta inte har något behov av att kunna. Det är inte snällt att göra så.

Hur känner jag mig till exempel när jag sitter och revisorn och han öser ur sig en massa information som jag inte fattar något av. Jo, jag känner mig som en IQ-befriad blöt fläck som inte ens ids fråga vad han menar.

Och hur kände jag mig för 25 år sedan när jag som helt ny interninformatör skulle intervjua högste företagsguden - VD. Och han bara pratade om paradigmskifte. Paradigmskifte???? Vad i h-e var det? Jag var så upptagen med att försöka fatta det att jag knappt hörde vad han sa.

Så jag får passa mig. Och noga behålla alla mina fina ord för mig själv tills jag kommer till skolan. Där kan vi ohämmat slänga begrepp omkring oss i trygg förvisning om att alla förstår vad vi menar.

Och, som den framtidslevande människotyp jag är, som inte har fattat vitsen med det här konstiga ogreppbara NUet, har jag redan bestämt vad mitt blivande företag ska heta. Ett begrepp, på engelska, så klart, jag älskar engelsifieringen av vårt språk. Nice:)

Equilibrium by HW. Visst är det fint - E q u i l i b r i u m - det ligger som smält choklad tillsammans med champagne i munnen. Equilibriummmmm.....Mmmmmmmmmm.

Vad det betyder? Jämvikt, balans, typ. Det finaste ordet på engelska, förutom Jack Russel Terrier! 

Ciao!