10 kilo brunvit glädjeyra

Åksjukemedlet hade en viss effekt på spyintensiteten hos Lukas när vi åkte till valpkursen igår. Facit blev: En rejäl spyhög på dit vägen, och ingen då vi åkte hem. Men att han fortfarande mår illa är inte svårt att se - dreglet rinner i strida strömmar och han hässjar förtvivlat. Stackars lille valp. Men min oro för att han skulle bli slö och dåsig av åksjukemedlet var helt befängd! En Russel har ju energi i massor och Lukas höll i vanlig ordning igång på högsta växel.

Vi får göra många övningar på vårt sätt, Lukas och jag! När de andra valparna får en belöning då de nuddar vi den lilla bowlingkäglan i plast, får Lukas en belöning då han hejdar sig från att käka upp den! Samma att gå runt koner, han får belöning då han inte bär iväg dem i munnen! När de andra måste övertalas att sätta tassarna på en stor sten, måste jag hindra honom från att hoppa över stenen! Nästa gång är det Agility på valpkursen. Jag ser fram emot det, eftersom jag tror att det verkligen är Lukas grej. Tänk att få beröm vi hopp, krypningar och supersnabba ruscher!

Sötingen, min!

Visst är det härlig att bli välkomnad av två hysteriskt glada hundar då man kommer hem? Men jag blir ganska ambivalent då det kommer två brunvita korvar farande i högst fart och möter mig på vägen då jag kommer hem från jobbet i bilen. Hm.....

Min roll i denna cirkus är att ignorera dem. Inte belöna för att de slagit på Off-knappen till öronen så att de inte hör husses förtvivlade inkallning. Svårt att ignorera en sån massiv hundglädje kan jag meddela. Hopp, hopp, bjäbb, vaff, VAFF! Matte! MATTE! Här är jag! Älskar dig! Krama mig! MATTE!!!!?????? Hallå??? Här, här är jag...hopp, HOPP, HOPP!

Och nu då? Stort staket runt tomten? (Vi har en tomt på cirka 8 000 kvm). Elstängsel? Alltid koppel på ute? Eller att alltid, jag menar alltid ha en oemotstånligt oxfilé med sig som lockbete!

Valet mellan oxfilé och matte är nog ganska enkelt tror jag!

Näe, nu ska vi ta en koppelpromenad, jag och mina två brunvita älsklingskorvar!

CU!