För mycket lycka

Det blev nog för mycket lycka!

I dag vaknade jag med huvudvärk och en bedövande sömnighet, trots att jag sovit tungt hela natten.

Och efter föreläsningen idag och en lång hundprommis, så kom den där kalla handen igen. Den som påminner mig om dödlighet. Speciellt då Pennyhundens dödlighet.

På tisdag ska vi till veterinären igen och kolla hennes levervärden. Så klart de är bättre! Absolut, varför inte? Hon är ju sprutpigg hela tiden! De här konstiga levervärderna berodde nog på en infektion! Eller så var de bara en ond dröm.

Inte måla på väggen nu! Speciellt inte f**n. Se positivt och med förtröstan på framtiden.

Visst. Men jag är så gastkramande rädd för att det är tråkiga besked. Orkar inte se positivt på allt hela tiden. Ibland måste jag få grotta ner mig i rädsla och oro.

Så: Jag är skiträdd för att mista henne. För att det krävs en massa jobbiga operationer för att hon kanske ska bli bra. För att hon kommer att bli sämre och sämre utan att det finns något att göra. För att leva ett liv utan henne. För att jag måste fatta det onämnbara beslutet. Så rädd.