Se in i framtiden

Kan jag se in i framtiden? Kanske. I mitt förra inlägg beskrev jag mina känslor runt Pennyhundens sjukdom. Min oro och rädsla, trots att hon varit så pigg de sista 4 veckorna. Jo, jag anade nog att det inte var så bra som hon ville låta påskina.

I lördags morse så vaknade jag av att hon började kaskadkräkas. Det höll på hela morgonen så jag åkte till Strömsholm. Där fick hon dropp hela dagen och på kvällen skrevs hon in. Veterinären var mycket bekymrad över hennes tillstånd.

Att lämna Pennyhunden där var tufft. Hennes stora bruna ögon följde mig hela tiden då hon skrevs in. Att öppna dörren och gå var obeskrivligt hemskt. Jag kände hennes ögon i ryggen och det outtalade "Men matte...jag då?"

Inte blev gårdagen bättre av att veterinären var belgare och knappt pratade svenska Vi fick alltså prata engelska och det gav nog utrymme till många missförstånd. Han var ytterst bekymrad över Penny och ville att hon skulle vara kvar för ett snabbt ultraljud på levern direkt på måndag. Hennes elektrolyter var helt galna och levevärdena hade inte gått ned som man kunde förvänta sig med medicinering. Sade han

I dag ringer jag och får prata med en dansk veterinär. Hon är mycket lugnare och förklarar att man inte kan förvänta sig snabbare återhämtning än vad Penny gjort. Ok, ALAT-värdena är fortfarande mycket höga men de går sakta nedåt. Ett ultraljud i detta läge skulle troligen se ungefär likadant ut som för fyra veckor sedan, eftersom en återhämtning av lever tar tid. Hon tycker att jag kan ta hem Penny i eftermiddag förutsatt att hon äter och får behålla maten. Och sedan gå på det återbesök vi tidigare bokat på tisdag. Sade hon.

Vem ska jag tro på? Att det är en mycket allvarlig situation som Penny troligen inte klarar? Eller att hon har goda chanser att levern återhämtar sig så att hon kan leva vidare?

Jaha. Gastkramingen fortsätter alltså ett tag till. Hoppas jag får hem henne i kväll. Jag är bara halv utan henne. Hon är mitt hjärta och finns inte hos mig just nu.