Biologisk mångfald representerar på något sätt livsvillkor för mig. Därför är jag för att vi ska ha långsiktigt hållbara rovdjursstammar i Sverige, bland annat varg. Detta trots att jag är landsbygdsbo och tills för bara några år sedan födde upp hästar här på gården. Jag har många gånger svårt att förstå den, som jag tycker, oresonliga vargskräcken som många har.
Nu kommer fler och fler vargobservationer här i Västra Mälardalen. Ett fåtal är bekräftade hos Länsstyrelsen men många människor hävdar att de sett varg. De hör hundar som ylar, ser halvt uppätna rådjur i skogen och i takt med att denna information sprids så ökar vargskräcken.
Jag kan till viss del förstå den skräcken. Det är absolut inte oproblematiskt att återetablera ett så stort rovdjur i tätbefolkad landsbygd. Här har människor i över 100 år inte behövt bry sig om varg. Dessutom är rädslan alltid subjektiv och måste respekteras. Jag är till exempel otroligt rädd för ormar och för att flyga. Inte hjälper det att jag förnuftsmässigt vet att risken för att bli ormbiten eller för att krascha med ett flygplan är otroligt mycket mindre än att bli mördad i mitt hus. Känslomässigt är jag lika rädd när jag går i högt gräs i allafall. Och jag kommer inte sova speciellt bra nätterna före vi flyger till London.
Så det går liksom inte riktigt att diskutera det paradoxdala i att en misstänkt och obekräftad vargobservation i vårt område utlöser betydligt mera skräck än det faktum att två pensionären nyligen blivit brutalt mördade på sin gård. För de flesta är vargen oviktig och lätt att välja bort så att det blir ett faromoment mindre i livet.
Jag tror att vi som är för ett återinförande av vargen i betydligt högre utsträckning måste respektera att många är rädda för varg och inte bara köra på med inställningen att vargen ska återetableras till varje pris. I bland hör jag argument från vargförespråkarna som att "är man så rädd för vargen så kan man ju flytta" och "bor man på landet så får man tåla varg". Jag håller inte med om detta, eftersom det handlar om en återetablering i områden som inte haft varg på mycket länge vilket innebär att förutsättningarna för boende och företagande ändras.
Om människor slutar med djuruppfödning och företagande på landsbygden på grund av vargen, måste vi våga ställa frågan om det är värt att avfolka landsbygden ännu mer för att vi ska ha varg. Och vilka lösningar finns för att människor och varg kan leva sida vid sida i Sverige på samma sätt som människor lever nära rovdjur i många, många andra länder. Är det möjligt i ett land som inte har haft en utbredd vargstam på över 150 år?
Personligen skulle jag bli överlycklig om jag såg en varg! Naturligtvis med en blandning av skräck. Men jag håller noga koll på mina hundar då vi är ute och de hålls kopplade när vi är i skogen. Och visst, jag erkänner, vid kvällskissningen kan jag känna ett stråk av obehag då jag går med hundarna i mörkret. Vilka ögon ser på mig nu?
CU!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar