Köldpanik

Jag avskyr kyla. Så är det bara. Och framförallt tidigt på morgonen i vårt hus. Att vakna 06:30 i ett 100 år gammalt kråkslott, när det är - 17 grader ute är en nära döden upplevelse. Det är kallt, isande kallt överallt. Kylan kastar sig på mig så fort jag sticker ut en kroppsdel från mitt täcke, gjort av resterna från torterade gäss. Huden blir knottrig, musklerna drar ihop sig och jag kan knappt andas av köld. Jag stiger upp och börjar klä på mig. Långkallingar, tröja, morgonrock, strumpor och mina rosa Hush Puppies.

I normala fall är allt jobbigt för mig på morgonen, jag är extremt trögväckt och seg min första yrvakna halvtimme (timme). Minsta lilla grej som skiter sig då, blir nästan övermäktigt jobbig. En isande kall morgon blir allt tiofalt värre.

Att Lukas för en gång skull markerade att ha ville gå ut direkt denna morgon blev en chock, nästan så att jag tänkte låta honom göra sina behov inne! Nä, bara att sätta på sig dunjacka, spikskor, mössa och vantar och gå ut. Fort gick det iallafall, Lukas gillar inte heller kylan.

Vårt ispalats vintern 2010/2011.

 Kan ni se mig framför er? En figur med ganska bylsig silhuett, rosa morgonrock, blå kallingar, med brun jacka över, svart halsduk, mörkröd mössa och lovikka vantar. Och visst ja, svarta spikskor! Nice!

Och sen när jag startar min lilla franska bil, så går den igång, visst, men det lyser orangea varningslampor i mina ögon. Den ena varnar för fel på avgasreningen och den andra, hör och häpna, för att det är fel på glödstiften till dieseln alternativt det är vatten i dieseln. Mycket konstigt eftersom jag har en bensindriven bil!

Eftersom jag oftast lever efter devisen friskt vågat hälften vunnet,  kör jag iväg till högskolan trots varningslampor. Med facit i hand var det rätt, inget hände med bilen och jag är hemma igen!

Hu, huuuu, matte! Ta mig med till Toscana!

Nu är huset uppvärmt och skönt, livet ser ljusare ut, men fakta kvarstår, jag avskyr kyla och mår dåligt av den. Den gör mig trött och deppig, det blir så jobbigt att göra saker, allt känns som att gå omkring i ett töcken. Så därför är det oerhört synd om mig som inte får bo i Toscana! Och det instämmer även mina två fryslortar i.

Brrrrrr..........