Bloggvänner

Kom just att fundera på det här med vänner. Bloggvänner. Hur de kan vara nära men ändå så långt bort.

Några av de bloggare jag följer regelbundet har jag känt sedan jag började blogga på Amelia 2004. Jag har följt dem genom åren och genom livet. En del tycker jag att jag känner väldigt väl. Så där som om jag skulle träffa dem IRL skulle jag kasta mig runt halsen på dem och bara krama dem.

Men när det händer något, om inläggen försvinner, om jag förstår att något tråkigt har hänt, då kan jag inte bara ringa och höra hur det är! För vi är ju inte vänner "på riktigt". Eller?

Min ständige följeslagare dessa dagar.

Nu sitter jag här och undrar vad som hänt en bloggvän som jag vet färdas på en gropig väg genom livet. Något hemskt tror jag, men jag vet inte. Hoppas hon vet att jag finns här om hon vill. Hoppas hon läser mitt meddelande så att hon vet att jag bryr mig.

Suck.

Annars så är min ständiga följeslagare just nu Fröken Olymus Diktafon! Jag håller på att skriva ut - på akademiskt larvspråk heter det transkribera - mina intervjuer.

Ord för ord, med alla pauser, hummmande, ahaande och liksom jo men asså.

F.Y.I så tar en intervju på cirka en timme upp cirka 20 sidor Word. Och 10 minuters samtal tar cirka 1 timme att skriva i text. Kanske den som är mer van gör det snabbare men för mig går det med snigelhastighet. Lika roligt som det är att träffa mina respondenter och intervjua lika seg är denna transkribering. Eller som en kompis sa, att transkribera är som att bli dömd till livsstids arbete vid löpande bandet. Jag kan bara hålla med. Hoppas att resultatet, det vill säga analysen blir bra och ger något av värde.

Jaaa, jag riskerar ju i allafall inte hudcancer denna vår eftersom solen är där ute och jag härinne.