Boromir

Jag känner mig lite som Boromir i Sagan om Ringen. Ni vet han som fick pil efter pil i sig, dödande hemska järnpilar. Men ändå......mot allt förnuft så ställer han sig upp och kämpar vidare. Inget ska få honom på fall.

Boromir!



Fast ibland undrar jag hur jag ska orka med detta. Detta att alltid vara lite på spänn, gå och vänta, inte våga planera, inte våga hoppas.

Usch, jag är en i grunden mycket positiv människa, som alltid tror att allt ska ordna sig. Men nu har det snart gått tre dagar sedan intervjun på Arbetsförmedlingen och jag har inte hört något. Illavarslande. Hoppet om detta jobb rinner sakta ut.

Mobiliserar. Fokuserar. På studierna! På att se positivt på alla de andra jobben jag söker. Att med iver och glädje kasta mig över nya ansökningar som tänder nytt hopp. Snart, snart får jag släppa loss all den energi jag har på ett meningsfullt arbete, med att hjälpa människor in i samhället, från utanförskap. snart.

Detta kräver choklad!