Facebook finns det många åsikter om. Min är att det är ett utmärkt komplement i mitt liv. Till vänner, från vänner, opinionsbildning mm.
Så i fredags, då jag var helt däckad av att inte ha fått något besked från de två Arbetsförmedlingar jag varit på jobbintervju på, trots att lovat höra av sig SENAST förra och förförra fredagen, skrev jag av mig på Facebook. Inte så att jag nämnde att det var just AF som jag var förtvivlad på men jag skrev hur jag kände mig. Så här skrev jag:
"Alltså, hur är det möjligt? Kan inte tro att ytterligare en vecka gått utan några besked. "Tack, Tyvärr och Lycka till" närmar sig med stormsteg. Hämtar nog en spade och går och gräver ner mig. Tar med mig hundarna, katterna, whisky, filt, kudde, choklad, nötter, bra DVD (typ Love Actually) och naturligtvis min S111. Och gubben. Och ni som stöttar mig. Och mamma. Jäkla stort hål det blir. Vad mysigt vi ska ha!".
Precis så kände jag mig förtvivlad, vanmäktig ledsen, struntad i, och nej det går inte att få tag i dem per telefon. Jag tror jag kommer få att "No-reply" mail snart där de tackar för visat intresse. I allafall, stödet från mina vänner var enormt! Några utdrag:
"Ge inte upp vännen. Det finns ett jobb som ropar efterdig därute. Kram"
"Knepigt och nesligt att arbetsgivarna inte ser det vi som känner dig lite mer ser: en superkompetent, skärpt, analytisk och driven kollega som skulle vara en motor och kvalitetshöjare för vilken arbetsplats som helst. Med sprillans nyuppdaterad kompetensbas och rykande färska kunskaper och därtill i den åldersmässiga guldfasen då jag som arbetsgivare skulle kunna räkna med dig till 100% (inte en VAB-dag så långt ögat når...). Sen att du är trevlig, omtänksam och skojig också = en företagskulturboost-bonus! Håll ut".
"Gräv en grop du, jag ligger där nere om du bara gräver ett tag. Ses snart då lovely! Skönt att du kommer förresten;)".
Efter detta kände jag mig liiite mer värd! Och fick liiiite mer kraft att se framåt.
Och till Åse jobbcoach som undrar om jag bara söker arbete på AF, säger jag nej det gör jag inte. Jag har sökt cirka 50-60 jobb. Jobbcoach, arbetskonsultent, personligt ombud, socialsekreterare, biståndshandläggare.....mm mm. Men det är bara en kommun och sen då Af som överhuvudtaget har velat träffa mig. I nio fall av tio så hör jag inte ett knyst. Verkligen ett helt absurt läge.
Ja ja! Det är som det är, bara att bita i hop och söka vidare! Någonstans finns det väl någon arbetsgivare som har förmåga att inse att 50-plussare är en tillgång!
I dag är det dags för cellprovskontroll. Vet inte vilket som är värst....mammografi, tandläkare eller cellprovstagning. Vad tycker du?
CU
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar