När Lukas kom till oss var jag mycket noga med att han skulle få vara med mig nästan hela tiden. Den första månaden var han inte ensam en sekund, jag satt ju hemma och skrev B-uppsats så det passade ju bra, därefter började jag lämna honom några minuter då och då och lite längre stunder. Det gick bra. Han fick också vara hos min mamma då jag åkte bort, eftersom det är hon som har hand om hundarna då jag är borta. Men i ärlighetens namn, redan från början protesterade Lukas när jag åkte, trots att han var med min mamma och med Pennyhunden. Jag trodde det skulle gå över när han blev äldre och tryggare. Ensamhetsträningen har jag trappat upp sakta under flera månader och han har aldrig varit ensam mer än två timmar, ja ensam och ensam Pennyhunden är ju alltid med.
Så jag har låtit honom vara med mig så mycket han vill, vilket i praktiken innebär att han är med mig hela tiden då jag är hemma, vilket är ofta eftersom jag studerar mycket i hemmet. Och jag menar hela tiden, på toa, i duschen, vid datorn, i sängen. Lukas svansar efter mig överallt! Att jag går hemifrån har blivit alltmer traumatiskt för honom. Häromkvällen satt han och ylade vid dörren då jag var borta. Trots att husse och Pennyhunden var hemma. När han är hos min mamma tuggar han sönder många grejer. Hon är inte så där jätteglad för det, kan jag säga.
Och nu har han börjat tugga på underlag och filtar här hemma så fort jag lämnar dem ensamma. Droppen kom idag. Efter en lång prommis och en stunds lek med Pennyhunden stängde jag in hundarna i hallen, som nästan är strippad på stoppade möbler och mattor, för att åka och träna. Bara en klädd gammal soffa står kvar, grundligt intäckt i kraftigt tyg.
Efter två timmar var jag tillbaka och möttes av kaos. Pennys liggunderlag var i tusen bitar med vitt fluff överallt. Den gamla soffan från 1800-talet hade fått sig en ordentlig omgång av Lukas käftar.
 |
| Det var en gång en fin gammal soffa |
Tyget, stoppningen och träullen var helt borta på ena armstödet. Herregud, hur mycket av detta har han fått i sig? Och alla små nubb som tyget är fäst med, hoppas bara att det inte ligger några i Lukas mage.
Och hur ska jag hantera detta?! Jag måste ju kunna åka hemifrån, och jag vill ju inte att min mamma ska behöva få ta han dom en hund som förstör hennes hem. Och vad beror det på? Har jag genom min ambition att få en bra anknytning med min valp gjort så att han blivit helt beroende av mig? Han fungerar ju så bra med allt annars, lydnad, rumsrenhet och följsamhet. Det går ju också jättebra på grundkursen så jag tycker vi har en bra relation med varandra. Han verkar lita på mig och ser mig som sin ledare.
Jag har aldrig varit med om detta, Pennyhunden går helt lugnt och lägger sig och sover då vi åker bort. Och nu en flismaskin i miniformat.
 |
| Sover lugnt och trygg med matte inom synhåll. |
Vad gör vi? Bygger en bur inomhus till Lukas? Köper munkorg? I morgon blir han kemiskt kastrerad med chip, kanske blir det bättre då? Hur kan jag hjälpa min hund?
Synpunkter, tips, kritik och glada tillrop, allt tas tacksamt emot!
:(
Oj vad jobbigt, jag har tyvärr inga tips att ge dig. Mina tjejer är som Penny, de passar på att sova när vi är borta. Vet att Krita skäller på de hon hör i porten och trapp huset, men de har (peppar, peppar) aldrig bitit sönder något. Får hoppas det blir bättre efter den kemiska kastreringen.
SvaraRaderaHej,
SvaraRaderaVi tog över en cocker spaniel som inte blivit ensamhetstränad och hade svår separationsångest. Han har visserligen aldrig haft sönder saker hemma utan bara suttit och ylat, men som jag förstår det är det i grund och botten samma problem som yttrar sig på olika sätt. Vi har tagit hjälp av en "hundtränare" för att komma tillrätta med våra problem. Det första vi fick börja med var att träna upp vår hunds självförtroende, ofta har hundar som har separationsångest ganska dåligt självförtroende tydligen dvs att dom känner sig väldigt otrygga och rädda utan matte/husse (det spelar alltså ingen roll att det finns en annan hund där). För vår del handlade det om att hålla på med agility och sök/spår. Nästa steg i ensamhetsträningen var att börja om helt och hållet med ensamhetsträningen, börja med att bara sätta på dig ytterkläderna för att sedan ta av dom igen (ofta blir hunden orolig redan då eftersom den vet vad det innebär dvs att du lämnar hemmet), när du märker att han inte bryr sig kan du börja med nästa steg som bara är att gå ut och stänga dörren och sen gå in igen. Därefter kan du öka antalet minuter i takt med att du märker att din hund känner sig trygg och inte bryr sig. För att underlätta träningen kan man köpa ngt som kallas DAP som finns att köpa på Apoteket och hos veterinärer, det är fermoner som tikar sänder ut till valparna för att göra dom trygga, dvs helt naturligt och lugnande. Du kan läsa om det här http://www.apoteket.se/privatpersoner/djur/Sidor/Hund_Stressooro_Feromoner_Omferomoner.aspx. Ett tips är också trötta ut vovven både fysisk och psykiskt med ngn slags hjärngympa ngn timme innan du går. Hoppas detta kan vara till någon hjälp! Lycka till!
Egentligen är det att stärka kontakten och banden med hunden den mesta träningen går ut på. Men här har det blivit ett problem Jag tycker du ska ta hunden till veterinären och prata om detta problem. De kan först konstatera att han mår bra i övrigt. Annars har veterinärer olika mediciner och tillskott som kan lugna hunden. Sen tycker jag att du ska fundera på vad hunden gillar att göra på egen hand. Finns det något hunden gillar att göra på egen hand som du kan förstärka. Alltså är det inte kontakt och samarbete du ska förstärka utan tvärtom egen aktivitet. Tycker också att du successivt ska ändra så att han inte få vara med dig överallt. jag brukar lära mina hundar att de ska vara i köket själva. Jag får ju ofta passar valpar och får hem omplaceringshundar som inte fungerar optimalt. Att lära dem att vara i en del av huset fast jag är i ett annat rum är ju en bra start. Jag har en grind till köket. Jag har också en unghund hemma som biter sönder allt om hon lämnas inne. Hon får därför vara i ett rum där jag inte har något ömtåligt när jag är iväg. Med massor av aktivering. Med träning och långsiktighet kan man komma rätta med det mesta. Ibland får man tillfälligt möblera om sitt hem, ta ut mattor, ställa skor på hatthyllan. Stänga dörrar. Om man tar bort det hunden kan förstöra slipper man bråka om det och kan fokusera på själva träningen istället. Ibland blir man självblind och kan behöva hjälp utifrån. Jag tycker du efter att du har varit hos veterinären bör kolla upp vad det finns för träningshjälp att få där du bor. Det här kan du fixa!Men jag vet hur trist det känns att få delar av hemmet pulveriserat men jag har aldrig varit med om att sådana vanor inte, förr eller senare, försvinner.
SvaraRaderaTack Lisa! du här säkert rätt, jag får börja om lite med trygghetsträning. Skönt att höra att jag inte är ensam om det här. Jag kännermig just nu som en ganska misslyckad hundägare:/
SvaraRaderaVarma hälsningar Helena
Köp en stor bur, låt det bli hundens trygga plats. Ge den mat där,ben osv, och låt det bli den helt egna plats, lär hunden att stanna där, medan du går till annat rum,gå tillbaka beröm hunden i buren. Lär hunden kommandot plats att den ligger där till du säger något annat. Lär den att stanna där medan du går ur rummet, trappa upp tiden, gör det svårare och svårare. Du märker nog själv hur fort du kan öka tiden :) slutprovet blir ju då att du går ut och hunden ska ligga kvar, och ligger där när du kommer in igen :) kom ihåg träna i små små steg, så ni VERKLIGEN lyckas :) jag skulle inte länma en hund själv i munkorg, tänk om hon behöver kräkas? även om min munkorg verkligen är en KORG så hunden både kan äta och dricka med den på, så skulle jag inte lämna den själv. Att ge hunden lugnande, skulle jag oxå undvika in i det sista, hellre då att träna hunden trött :) personligen älskar jag klicker :) kom jätte gärna på våra DW träningar :) Du kommer att lyckas, jag vet det :) kram
SvaraRadera